Det här är ett försök att berätta en så stor del av historien om vår lägerplats Grufvan som möjligt. Lägerplatsen heter Grufvan eftersom den ligger granne med Eskekärrs grufva. Eftersom historien om gruvan sträcker sig tillbaka till 1600-talet, så är en del detaljer inte helt kända, eller av andra skäl lite ”luddiga”. Det finns dock en del spännande att berätta, både från den tiden, och från mer modern tid.
Den första gruvtiden
Historien börjar under 1600-talet, under det som kallas Stormaktstiden. Svenska kungar härjade runt i stora delar av Europa. Detta kostade förstås en oherrans massa pengar, och ett sätt att få in pengar var att försöka hitta värdefulla metaller, koppar, silver och guld, och driva gruvor.
1658 slöts freden i Roskilde. Sverige fick Skåne, Blekinge, Halland (för evig tid), Bohuslän, Trondheim och Bornholm.
1660 utsågs en Caspar Schmidt till ”inspektör över bergverken” i de nya landskapen. Schmidt var något av en mångsysslare, och han utökade snabbt sin verksamhet även till Dal. Han startar 1661 tillsammans med en Johan Ellers en gruvverksamhet i Eskekärr, och på några andra platser på Dal. Schmidt och Ellers lät sig dock luras av en ”doktor Lohrius” som med hemliga smältmetoder skulle kunna utvinna guld, silver, tenn och bly ur malmen. Lohrius rymde dock efter att ha lurat av de båda betydande summor, och 1662 tvingades Schmidt, som blivit ruinerad på kuppen, sälja sin andel i gruvorna till Ellers.
Det är ju en bra historia, kanske lite för bra, och jag kan inte låta bli att undra vem som lohrar, jag menar lurar vem här, och när lurendrejeriet egentligen skedde.
Den andra gruvtiden
Nästa aktivitet vid Eskekärrs gruva är under andra halvan av 1700-talet. År 1775 bildas bolaget Dals Bergssocietet av en friherre Hermelin, med syftet att starta gruvdrift i Dalsland, där man tror att det finns gott om silverrika mineraler. Från 1778 finns en förteckning över investerarna i Bergssocieteten, med titlar som bergsråd, kansliråd, hovmarskalk, direktörer, brukspatroner med flera. Gott om fina namn, fina titlar och pengar hade man. Tyvärr var man nog en aning överoptimistisk kring malmen. Gruvor bearbetades på Knolle, Slädekärr, Wasswik, där Wasswik var den största. Wasswiks gruva ligger strax norr om Eskekärr. I Wasswiks gruva drev man orter från gruvschakten, man gick alltså åt sidan från botten av schaktet.
1779 återupptog man också arbete på Eskekärrs gruva, eller Lilljenbergs gruva, som legat i ”ödesmål”, alltså varit övergiven. Gruvan beskrivs som 22 famnar lång, 2 famnar bred, och 6 famnar djup i södra änden. Malmen består av vit kvarts med små mängder blyglans, som också innehåller små mängder silver.
Dals Bergssocietet blev aldrig lönsam. Från 1778 till 1785 fick man ut totalt ca 167 kg silver från alla sina gruvor i Dalsland. Det kan man jämföra med Sala Silvergruva, som när den gav som mest på 1540-talet gav 3-4 ton silver per år. Eskekärrs gruva drevs dock fram till 1805 enligt Sockipedia.
På området finns en torpruin, Gruvstugan vid Grufvan. Den beboddes i slutet av 1700-talet av en av arbetarna vid gruvan, Anders Nilsson-Nordgren.
Den tredje gruvtiden
I mitten av 1800-talet görs ett nytt försök. Wasswiksgruvan bearbetas runt 1840 och 1872. På 1870-talet lades betydande kostnader på Äskekärrsfältet, det byggdes en gruvlave och uppfordringsverk för att hissa tunnor ur gruvhålet. Brytning skedde 1872, och i början av 1900-talet.
Grufvan i modernare tid
1917 skänker S. W. Larsson, markägare till fastigheten Eskekärr N:r 1, en avstyckning, alltså en del av sin mark till Föreningen för anordnande av Barnbespisning och skollofskollonier i Göteborg. Den avstyckade marken får namnet Dalhem n:r 1 i gåvobrevet.
Styrelsen för Föreningen för anordnande… startar aldrig någon verksamhet på den skänkta marken, och lämnar därför tillbaka den till S. W. Larsson. Han väljer då att skänka marken till Göteborgs scoutkår 1924. Vi vet inte om Göteborgs scoutkår använder marken någon gång.
1942 startas en scoutkår i Köpmannebro, strax söder om Eskekärr. 1946 säljer Göteborgs scoutkår fastigheten, som nu fått det officiella namnet Eskekärr 1:12, för 50 kronor. Köpmannebro scoutkår tillhör under hela sin aktiva tid Dals scoutdistrikt av Sveriges scoutförbund
Köpmannebro scoutkår driver en aktiv verksamhet från 1943 till 1955. I en årsrapport från Köpmannebro till Sveriges Scoutförbund för 1954 finns en anteckning om att scoutkåren ”äger en tomt i Ånimskog”. Kåren verkar vid denna tid föra en tynande verksamhet, och i årsrapporten från 1956 står kåren som vilande. Den verkar ha varit vilande fram till 1960-1961 då Dals scoutdistrikt av SS tillsammans med Dals scoutdistrikt av SFS och Bohus Göta scoutdistrikt av SS bildar Älvsborgs Norra scoutdistrikt.
Grufvan på Älvsborgs Norras tid
Det tycks alltså som att lägerplatsen kom i Älvsborgs Norras ägo när distriktet bildades 1961, i samband med att flick- och pojkscoutförbunden gick samman 1960.
Det verkar inte ha varit särskilt mycket aktivitet på lägerplatsen under distriktets tidiga år.
1979 låter Berne Ytterby göra en skogsbesiktning av lägerplatsen.
1980 ansöker Älvsborgs Norra om att marken skall bli skattefri.
I Blombladet ( distriktets nyhetsblad ) från november 1983 finns en liten notis om lägerplatsen, och att den kan bokas för hajker och läger.
I juni 1986 inbjuder distriktstyrelsen till en vandring till lägerplatsen.
1991 har Bengtsfors och Färgelanda kårläger på Gruvans lägerplats.
Februari 1995 omnämns Gruvan åter i Blombladet
I maj 1997 börjar distriktstyrelsen arbeta för att rusta upp lägerplatsen. En ide om att bygga ett fast vindskydd börjar ta form
I januari 1998 fattar distriktstyrelsen beslut om att låta Bengtsfors scoutkår uppföra ett vindskydd och två utedass på Gruvans lägerplats. Bengtsfors går till verket. Här nedan kommer Bernes berättelse om bygget, i två delar som de publicerades i Blombladet.
Bygget av vindskyddet del 1
The true story om pinnvindskyddet
För länge sedan, det var en solig dag, då Älvsborgs Norra hade distriktsstämma i Uddevalla, frågade Anne Karin om någon kår kunde tänka sig att bygga ett fast vindskydd på Gruvan. Bengtsforsarna på stämman tyckte att det lät spännande och sa att de skulle undersöka saken hemma på kåren.
Efter en del snack och funderande tog vi kontakt med DS och sa, att vi nog trodde oss om att klara det, och fick klartecken att köra igång. Ingen i kåren hade byggt ett helt vindskydd tidigare, på Natura 93 skrädde och knutade vi två varv, men då hade vi ju handledare.
Vi läste på lite i böckerna på biblioteket, tittade i Scoutuppslagsboken och pratade och funderade. Vi fick bygglovsritningar med en situationsplan, där det var inritat var man hade tänkt sig att skyddet skulle ligga. På sommaren, när smultronen var mogna och det började sticka fram kantareller, lagom till en macka, åkte vi ner ett gäng till Gruvan och inspekterade och funderade. Vì markerade ut vilka träd som skulle tas ner, för att få plats med bygget, med platstillverkade plastsnitslar som vi skar ur en bärkasse. På Liseberg träffade vi ett seniorgäng från nånstans, som deltog i vindskyddsbyggartävlingen på Scouternas dag. Deras bästa råd var att bygga under tak och att flytta vindskyddet på plats när det var färdigt. Konstigt vad lätt det är att hålla med folk som tycker likadant som vi, men synpunkten att bygga under tak var ny, men verkade vettig.
Hem och leta. Var hittar man ett tak stort nog att härbärgera ett vindskydd med vidhängande byggare? Inte helt lätt, men vi letade frenetiskt vidare och frågade folk överallt, trodde vi. Vi fick upp spår på en sågverkare som kunde såga stockarna som vi ville och kunde skaffa fram virket till ett pris som var acceptabelt för DS. Vid ett bord vid slussen satt vi och berätta vad och hur vi tänkt. Det gav till resultat en liten plan på hur många och hur långa stockar vi behövde.
Seniorer och ledare åkte den långa krokiga vägen upp till Krokfors(!) ett par kvällar för att barka virket, ett svettigt göra, för ovana händer, att flå timmerstockarna med barkspadar. Blåsor i händer och värkande ryggar, men roligt. Vi började att få begrepp om proportioner och vikter, när vi gick i närkamp med pinnarna. Det var väl konstigt att man inte ska kunna hitta ett tak att dra över huvudet och vindskyddet i
hela Bengtsfors. Fastighetsförvaltningen föreslog en lokal i Kvarnen, men då skulle vi få koka pinnarna för att böja in dom genom de smala dörrarna och prången.
Till slut, mitt framför ögonen på alla och mitt framför huset hos Arne, ligger det, taket som står tomt på brädgården, inget virke torkas där och under över alla under, vi får låna det. Kostnad ingen, men vi lovade att köpa tak och golv till vindskyddet där, när vi väl kommer så lảngt. Vi pratar med en åkare med timmerbil om transporten, det ska gå fint. Bara inte denna veckan, men nästa kanske…
Nästa vecka stänger vägverket av massor av vägar för tunga transporter, däribland våran väg till Krokfors! Tjällossning!!! Pågår länge i vissa delar av Dalsland och vi är framme i april innan vi får loss vårt lass på gungiga vägar. Första lördagen sorterade vi; långa för sig och korta för sig. Vi förstod mer och mer vad vi gett oss in på; This was heavy stuff!
Så, äntligen började vi bygga. Vi placerade ut bottenstockarna och provade olika format. Alla tycker och tänker och stockarna flyttas runt tills vi enats; så här blir det gôrbra! Äntligen, efter mer än ett år av planering, sätter vi igång med knutarna. Elmotorsågen viner och vi spräcker loss veden i halsarna. Det går trögt och vi funderar länge innan vi går vidare i jobbet. Missar vi nu i början, följer felet med hela vägen. Vi skissar och snackar; vedförråd där bak, ryggsäckar där, med tak över.
Hela sommaren jobbade vi, ofta en dag varje helg, ibland någon vardagskväll. Vi är tre fyra stycken varje gång, fler fungerar inte eftersom det blir trångt att hugga. Varv efter varv uppåt och tillslut återstod bara att mäta ut takåsarnas längd och beställa dem. Fem meter långa och av gran istället for fura som resten av virket, eftersom Tore Sågare sa, att det brukar bli bäst sẵ. Och då blir det ju så. Bäst, alltså. Då hade vi nått den spännande punkten i byggets historia, då vi skulle flytta på hela bygget ner till Eskekärr.
Ett containerflak fixade Dick, med en kompis som körde på lördagen, och vi satte igång att montera ner det vi så mödosamt byggt upp. Nu fick vi verkligen reda på vad det hela vägde. För mycket! När vi lastat flaket med alla stockarna var vi helt säkert tre centimeter kortare än när vi började. Vi surrade lite lätt så att inte pinnarna skulle ramla av och gav oss iväg mot Mellerud och Köpmannebro och slutmålet Eskekärr.
Där lyckades vi, mest vår chaufförskompis, att tippa av lasset på strön, att sluta tippa, så att vi kunde ströa emellan och lägga av resten. Vi handlastade bara lite grann och täckte över bröten med en plastpresenning och åkte hem. Efter vintern återstår bara att köra in stockarna till byggplatsen och att borra mellan varje varv när vi sätter upp det igen. Att sätta fast ankarjärn och fästa golvreglar, att spika golv och tak och att lägga två lager tjärpapp. Enligt vår planering skall vi vara klara på eftermiddagen på Valborgsmässoafton, för vi ska titta på fyrverkeriet i Billingsfors på kvällen. Det gör alla i Bengtsfors!
Ett är då säkert: Det dröjer länge innan det här vindskyddet blåser bort.
Hälsningar från Bengtsfors Scoutkår
/Berne Ytterby
Bygget av vindskyddet del 2
När snön fortfarande låg över fur och gran, började vi leta efter en traktor med kran för att få in virket till Gruvan. Inga problem, tänker du säkert, för det gjorde vi; varenda bonde har väl sådan utrustning. Det har de säkert, men inte där, där vi ville ha den. Vi ringde runt, runt, kollade med folk vi kände, folk som var med i scouterna på 70-talet och hade kontakter i trakterna. Men nej, jo vi fick ett napp, en skogsmaskin som för tillfället jobbade bortåt Bullaren, skulle bli ledig några dagar och skulle därför kunna göra en insats. Pris? Transporten av maskinen skulle bli mellan 1500 och 2000 kr och sedan kostade den runt 500 kronor i timmen, rent vänskapspris. Sådana vänner har vi inte råd med, så vi letade vidare.
Till sist blev det napp. En kille som bodde i närheten lovade att ställa upp och göra hela transporten för 500. Vi åkte ner och rekade vägar och funderade på hur vi skulle lägga upp det hela och var vi skulle lägga pinnarna, så att de inte låg i vägen, men ändå nära. Man vill ju inte bära i onödan, lat som man är. Vi avtalade en tid i mitten av april och drog hem fór vidare planering. Det var i princip ett fälttåg som skulle genomföras. Ett fälttåg som inte kunde räkna med underhåll från hemmabasen, utan allt måste med från början.
Vi hade hittat två Mossbergsdass som vi kunde få köpa av DVVJ (järnvägen som går mellan Bengtsfors och Mellerud, numera). Vi började en tidig lördagsmorgon att lasta bilen med dem. Brädgården var nästa depå. Vi satte igång att lasta råspont, mätte varje bräda, tallymannen slog in den i miniräknaren tills vi var uppe i de beräknade 55 kvadraten alit som allt nästan 600 löpmeter. Golvreglarna hittade vi och läkter till dassens takplåtar, armeringsjärn till spikar, spikar som spikar och ankarspik till balkskorna och balkskor till reglarna och ett borr till för säkerhets skull och tjärpapp och underlagspapp att lägga under den. Men takplåten var slut. Vi fick åka iväg med det vi fått och lägga upp under en presenning alldeles bredvid gruvhålet. Regnet vräkte ner hela dagen.
Två veckor kvar till bygget!
Peter med traktorn kom nästa lördag och vi började transportera in stockarna från vägen. När vi hade pratat om kran, hade jag tänkt på en sån där hydraulisk kran, som med ett elegant grepp tar tag i stockarna och lägger dem på lasset. Det var inte en sådan kran. Peter hade en wirekran som krävde en som körde kranen och en som lunnade stockarna och baxade upp dem rätt på lasset. Peter körde kranen och vi baxade. När vi sedan kom till råsponten fram på eftermiddagen, fick vi handlasta den en gång till,
annars hade wiren tagit sponten. Och vi fick handlossa den också. Innan vi åkte hem släpade vi ihop stockarna som Sven Erik fällt på den plats som vindskyddet skall ligga på. Riset fick ligga så länge.
En vecka kvar till bygget!
Räcker det med ett elverk? Säkra med två. Vilka verktyg behövs? Timmersaxar, borrmaskiner, skruvdragare, avvägningsinstrument, mättand, vattenpass, hammare, spett, släggor, klyvyxor, spadar, strälkastare… Listorna växte till oanade längder och det fanns många listor igång. Veckan innan var vi många som började sova dåligt. Tänk om vi missat något väsenligt? Gå igenom listorna igen, snacka om vad man kan behöva. Flera kårer är inblandade.
Äntligen dags för bygget!
Fredag kväll:
Vi drar ifrån Bengtsfors med två vällastade kärror och fulla bagageutrymmen. Takplåten har vi fixat på plåtslageriet och den får åka överst på det ena kärrlasset, på det andra en skottkärra. Vi kommer ner och drar fram det mesta av utrustningen, sätter upp kökstältet och kollar mera exakt var vi skall bygga. Vilka stenar kan vi använda, hur blir det om vi flyttar hela härligheten framåt, bakåt??? Vi drog oss klokt nog tillbaka till kökstältet och åt en stabil kvällsmat, som gjorde att tankarna kom på plats lite bättre och vi pratade ihop oss lite mer.
Efter kaffet gick vi ut och startade det ena elverket och två strålkastare och började lägga ut snören, så som vi kommit fram till under kvällsmaten. Vinklarna stämde inte, längderna på diagonalerna skiftade och det drog ut på tiden. Framåt tolv var vi klara så långt det gick, så dags. Vi knoppade in i kökstältet och steg upp till grötfrukost klockan sju. Strålande solsken!
Lördag :
Vi började med att lägga fast stockarna, som var nästan rätt efter kvällens övningar. Sedan motionerade vi ner frukosten med att transportera och bära sten till de rösen vi behövde, förutom de markfasta stenarna som vi börjat bygga på. Allteftersom tiden gick strömmade folk från hela distriktet till, kollade vad vi höll på med och föll in i arbetslaget. När det inte fanns plats för fler i vindskyddsbygget, började ett gäng bygga dassen och sen kom ett annat gäng igång med att kapa och klyva ved, andra att dra ris osv. Och hela tiden mat på rätt tid, innan blodsockret nådde anklarna. När det var lördag kväll hade vindskyddet vuxit färdigt, ända upp till takhöjden som vi tänkt oss. De första övernattarna sov (?) över på golvet i vindskyddet med en presenning riggad över takbjälkarna. Bitmärken av mygg syntes på många invigare.
Söndag :
Eftersom det inte fanns någon tupp, gick vi upp klockan sju, åt en stark grötfrukost och drog på arbetskläder och igång elverken. Borrmaskiner och skruvdragare gick, om inte varma, så i alla fall för fullt. När klockan närmade sig 10 har råsponthögen minskat till nästa inget, vad ska vi göra? Vi fixar de få kvadratmetrar som fattas genom Harriets svärson inne i Mellerud Medan Mats J far iväg för att hämta den, börjar nästa fas, pappläggningen. Vi rullar ut och nubbar fast, först underlagspapp och sedan den riktiga tjärpappen. Så när Mats kommer tillbaka fixar snickargänget det sista på brädtaket och vi lägger ut den sista pappen. Jämrarns elände det fattas en bit papp också. Vi skarvar med underlagspapp, som får bytas till sommaren. När vi håller på med det sista kommer en regnskur, inte mycket, men lite svalkande och olämpligt.
Snabb hoppackning av tält och verktyg och släpa tillbaka grejorna, som skall med hem, till rätt ställe får vi hoppas.
Så gick det till när vi fick ett vindskydd på Gruvan. Och inte bara det. Det blev två dass med egna gästböcker att skriva i, istället för på väggarna. Det blev en oherrans massa ved sågad och kluven, den räcker säkert i tio år om den får ligga torrt. Och en massa roliga minnen…
Sen åkte alla hem till sig. Vi i Bengtsfors åkte, som planerat, ner och tittade på fyrverkerierna i Billingsfors på kvällen. Det hör till Valborgsmässofirandet och som vanligt var det otroligt vackert!
THE END
PS Det som inte blev klart är den lilla biten papp som saknades och vindskivor med. Sen räknar vi med att seniorerna eller någon annan bygger en nyingseldstad, som går i stil med den andra byggnationen och som är i nivå med golvet. Torvtak är väl också någonting för framtiden, det tycker säkert många. Och vi i Bengtsfors hoppas att det håller för det också. DS
Mer berättelser kring Grufvan
Ett tag efter att vindskyddet byggts, så blev Jonas från Melleruds scoutkår ansvarig för lägerplatsen, Gruvfogde som vi kallar det. Jonas skrev då detta till loggboken i vindskyddet:
Enligt Ånimskogsboken så är Äskekärrs gruva ifrån 1600-talet. Då bröt man silver och koppar. En beskrivning ifrån 1774 säger ”Äskekjerrsgrufwan, på hemmans ägor af samma namn som då den på 1600-talet arbetades, gifwit Blyglants af 4 lod silfverhalt på Centnern med 72 % Bly, samt gul kopparmalm af 30 % halt”.
Stora investeringar gjordes på Äskekärrsfältet under 1870-talet. Brytning förekom ända fram till i början på 1900-talet. I en torpinventering nämns torpet ”Grufvan” ”, Gruvstugan. Senaste uppgift om inneboende häriedes till Anders Nilsson-Nordgren född 1750. Enligt uppgift var den huvudsakliga brytningen de sista åren av wolfram. Om Gruvans djup finns det olika uppgifter på, en uppgift säger 8 meter och en annan 105 meter! Den senare är det mest spännande och det är det vi tror på.
På gården Äskekärr bodde Sven ”I Äskekärr” Andersson fram tills han dog 1973. Han sägs fortfarande ses ibland bland stallen och stugorna. Undertecknad kan intyga att han sågs i början på 80-talet då familjen Alexanderson arrenderade markerna och stallen för att ha hästar ifrån Ängens gård ridskola (Trollhättan) på sommarbete. Sven i Äskekärr berättade att han som ung jobbade på gruvan som pumpman. Det var han som såg till att pumpen fungerade och pumpade upp vattnet ifrån gruvschaktet så att de som arbetade där nere inte skulle drunkna. En dag somnade han vid pumpen och han fick ett raskt avsked. Han jobbade sedan på sin gård med några kor och lite spannmål. Vid gruvan var han ej längre välkommen.
Om man går längs Vänern strand österut ifrån Gruvans lägerplats kommer man efter några, hundra meter till ett stenröse på en liten höjd. Historien om denna stenhöjd fick jag höra höra av Sven i Äskekärr när jag var liten.
”Någon gång på 1800-talet var det en brevbärare eller kurir som skulle ta löning till arbetarna vid Gruvan. Han blev överfallen här någonstans. Han dödades av två stråtrövare som senare fångades utan pengar,. man letade länge efter dom men dom kunde aldrig hittas. Senare upptäcktes stenröset och man tror att rövarna kanske lade pengarna där och täckte över dom med sten. Så vitt man vet har ingen kollat om det finns några pengar i mitten av röset, men av tradition lägger alla som går förbi röset ytterligare en sten i högen”. Röset är nu bra mycket större än när jag var barn och ibland gick förbi här. Så om du går åt
det hållet så var noga att leta upp en sten innan så att du kan lägga dit en till i högen.
I slutet på 50-talet eller början på 60 så byggde man den stora kraftledningen som går över Eskekärrs marker. Då man drog ledningen över älven som rinner ifrån sjön Ånimmen till Vänern så spände man två wirar över älven så att man slapp att gå runt flera kilometer.
Wirarna sitter fortfarande kvar och är i gott skick och kan utan problem användas för att ta sig över älven eller att bara gå ut på för att få en liten spännande uppleveise. I älven finns det också en hel del sötvattens musslor som går att plocka. Jag har ett par gånger hittat små, obetydliga pärlor i en mussla.
Åker, Grinstad 2003-05-25
Jonas W Alexanderson , Melleruds Scoutkår
Tyvärr måste vi nog konstatera att Jonas förhoppning om en 105 meter djup gruva inte stämmer. Vi har lodat djupet vid några tillfällen, och aldrig stött på ett större djup än 8-10 meter.
Stenröset ser ut så här. Man hittar det enkelt om man följer den lilla stigen norrut från det lilla berget ovanför bryggorna. Röset är rätt stort, 2 x 3 meter, och ca 1,5 meter högt
